Jag sitter på en sten i min barndoms skog. Vårsolen skiner med sina värmande strålar i mitt ansikte. Jag hör fåglarnas kvitter från granarna bredvid och mitt hjärta är fyllt av kärlek och sorg. Farmor ville vila så jag gick ut och satte mig här, för att hämta kraft och samla tankarna.
Många gånger har mina små barnfötter traskat omkring i mossan här. Jag har gått här med farmor och plockat blommor, tittat på fjärilar och myror och lyssnat på berättelser om skogens alla varelser. Det är därför jag känner kärlek. Kärlek till farmor och för det hon har gett mig. Den känsla av naturens storhet som hon fört vidare till mig. Tankar kring hur vi kan ta hjälp av naturen för att hålla oss friska och att bara i yttersta nödfall använda kemiska läkemedel.
I nästan hela sitt liv har hon fått vara frisk, fram tills nu. Nu är hennes ork slut, cancern har snart tagit hennes sista krafter. Att sitta på en stol och lyssna på en biståndshandläggare som inte kan erbjuda någon hjälp är mer, mycket mer, än vad hon egentligen orkar. Det gör ont i mig att behöva utsätta henne för det. Det gör ont att systemet är så inflexibelt.
Mina tankar tar mig till Indien, till den lilla byn Phardapur och till den familj som jag besökte där. Fyra generationer som bor tillsammans. Farmor i familjen är den första jag möter. Hon ligger på en madrass utanför huset och sätter sig vänligt upp när jag kommer. Hon plirar på mig med sina bruna ögon. Hon säger inte mycket, ännu mindre förstår jag det hon säger, men hon får mig att känna mig välkommen. Jag ser henne från den plats där jag sitter inne i huset. Hon har lagt sig tillrätta igen och dragit sin filt omkring sig. En av kycklingarna som springer på innergården bestämmer sig för att hålla henne sällskap. Han hoppar upp och lägger sig tillrätta i hennes knäveck. Det ser så fridfullt ut.
Mina tankar gör automatiskt en jämförelse.
Här gör vi ju på ett annat vis. Vi låter våra gamla bo på ett boende. I vår tanke har vi varken ork eller tid till att själva ta hand om våra äldre släktingar. Därför skickar vi dem till en institution, där andra arbetar för att ta hand om våra anhöriga. Andra som också har anhöriga, som de inte orkar ta hand om just för att de tar hand om våra. Förut tyckte jag att det var naturligt, just nu har jag svårt för att få den ekvationen till att gå ihop.
Jag sitter på en stol i köket. Vedspisen sprakar behagligt bakom min rygg och jag hör farmors tunga andetag från rummet bredvid. Jag vet inte längre om jag vill skicka iväg henne till något ålderdomshem. Jag vill nog hellre stanna här hos henne så länge som hon finns kvar och vill ha mig här. Jag har mer kraft nu, jag har ork att tänka nya tankar. Jag har en ny ekvation, en som jag faktiskt tror att jag får ihop.
Stort tack till mina underbara vänner som finns och som ger kärlek, stöd och omtanke.
Stort tack till Janesh Vaidya för den kärlek som du sprider omkring dig, den gav mig kraft att fatta beslut med hjärtat.
För inspiration, besök gärna
http://www.janeshvaidya.com/, han är en man med stort hjärta och ett vackert budskap och har många kloka ord att dela med sig av.
