Stora delar av min uppväxt har jag tillbringat i naturen.
Tillsammans med mor och far har jag iklädd liten röd kofta, handstickad av mormor, tultat runt i blåbärsriset med blå mun och lika blåa fingrar, vilat på en sten i storskogen med en mugg varm choklad i handen, suttit i snön runt elden och grillat korv tålmodigt väntandes på att gäddan ska hugga och angeldonet ska ge ifrån sig den där karaktäristiska smällen.
Tillsammans med far har jag paddlat kajak i stilla tystnad för att få se den skygga bävern dyka upp ur vattnet, smugit försiktigt i snårig skog längs bäcken för att fånga bäcköring, suttit stilla i ekan med blicken fäst på flötet och svettats under sensommarsolen vid byggandet av säsongens nya älgtorn.
Tillsammans med farmor har jag promenerat i skog- och ängsmark, plockat blommor och lärt mig se och uppskatta allt det vackra och nyttiga jorden har att ge oss. Tidigt lärde hon mig att det finns varelser i vår natur som vi ska respektera och visa tacksamhet, och då menar jag inte enbart djuren...
Tillsammans med farfar lärde jag mig att ta hand om gårdens djur, om vikten av att ha roligt samt att ibland får man ta det man har för att flytta små kycklingar, även om det innebär att de får åka i farfars favoritkeps.
Tillsammans med morfar spenderade jag otaliga timmar ute i trädgården, vi gödslade, bytte jord, lukade och plockade fina blommor som mormor satte på bordet. Vi åkte till havet och badade, spelade spel på gräset och såg solen sakta sänka sig i horisonten.
Med allt detta i ryggsäcken kan jag själv tycka att det är lite märkligt att jag 20 år senare behöver gå på kurs för att ta kontakt med en natur som var så djupt förankrad i mig som barn. Men livet är nog inte till för att förstå sig på och ibland behöver man kanske glömma bort det man lärt sig för att kunna uppleva det på ett nytt och djupare plan? Efter helgens erfarenheter tror jag att det är så.
Jag kan inte sätta fingret på vad det var som hände när jag satt där ute på klippan vid havet eller i mossan under det späda trädet, men något hände. Något väsentligt. Mitt fokus skiftade. Jag kan inte hitta ord för den respekt och vördnad jag nu känner inför den jord vi skulle leva mer i än på.
På väg hem i bilen, med nytt fokus och nya upplevelser i bagaget, hör jag en låt som jag hört så många gånger förut (lyssna gärna själv). Denna gången fick dock några av raderna mig att tänka på klimatförändringar, konsumtionssamhälle och allt annat vi utsätter oss själva och jorden för. Raderna "Why are we so blind to see that the ones we hurt are you and me" fick mig denna gången att känna hur viktigt småskalighet, självhushåll och att vårda världen är för mig. När man lyssnar på låten kan detta kanske tyckas något märkligt, men genom att skifta vårt inre fokus kan vi alltså uppleva det som händer i vår omvärld på ett nytt och annorlunda sätt.
Så....vart har du ditt fokus?
Tillsammans med mor och far har jag iklädd liten röd kofta, handstickad av mormor, tultat runt i blåbärsriset med blå mun och lika blåa fingrar, vilat på en sten i storskogen med en mugg varm choklad i handen, suttit i snön runt elden och grillat korv tålmodigt väntandes på att gäddan ska hugga och angeldonet ska ge ifrån sig den där karaktäristiska smällen.
Tillsammans med far har jag paddlat kajak i stilla tystnad för att få se den skygga bävern dyka upp ur vattnet, smugit försiktigt i snårig skog längs bäcken för att fånga bäcköring, suttit stilla i ekan med blicken fäst på flötet och svettats under sensommarsolen vid byggandet av säsongens nya älgtorn.
Tillsammans med farmor har jag promenerat i skog- och ängsmark, plockat blommor och lärt mig se och uppskatta allt det vackra och nyttiga jorden har att ge oss. Tidigt lärde hon mig att det finns varelser i vår natur som vi ska respektera och visa tacksamhet, och då menar jag inte enbart djuren...
Tillsammans med farfar lärde jag mig att ta hand om gårdens djur, om vikten av att ha roligt samt att ibland får man ta det man har för att flytta små kycklingar, även om det innebär att de får åka i farfars favoritkeps.
Tillsammans med morfar spenderade jag otaliga timmar ute i trädgården, vi gödslade, bytte jord, lukade och plockade fina blommor som mormor satte på bordet. Vi åkte till havet och badade, spelade spel på gräset och såg solen sakta sänka sig i horisonten.
Med allt detta i ryggsäcken kan jag själv tycka att det är lite märkligt att jag 20 år senare behöver gå på kurs för att ta kontakt med en natur som var så djupt förankrad i mig som barn. Men livet är nog inte till för att förstå sig på och ibland behöver man kanske glömma bort det man lärt sig för att kunna uppleva det på ett nytt och djupare plan? Efter helgens erfarenheter tror jag att det är så.
Jag kan inte sätta fingret på vad det var som hände när jag satt där ute på klippan vid havet eller i mossan under det späda trädet, men något hände. Något väsentligt. Mitt fokus skiftade. Jag kan inte hitta ord för den respekt och vördnad jag nu känner inför den jord vi skulle leva mer i än på.
På väg hem i bilen, med nytt fokus och nya upplevelser i bagaget, hör jag en låt som jag hört så många gånger förut (lyssna gärna själv). Denna gången fick dock några av raderna mig att tänka på klimatförändringar, konsumtionssamhälle och allt annat vi utsätter oss själva och jorden för. Raderna "Why are we so blind to see that the ones we hurt are you and me" fick mig denna gången att känna hur viktigt småskalighet, självhushåll och att vårda världen är för mig. När man lyssnar på låten kan detta kanske tyckas något märkligt, men genom att skifta vårt inre fokus kan vi alltså uppleva det som händer i vår omvärld på ett nytt och annorlunda sätt.
Så....vart har du ditt fokus?
