Shanti Shanti

The journey began in 2005. I met at woman called Yvonne at an education in alternative therapies. I was supposed to talk to her about herbs. We never came to that. Before I had a chance to think I heard myself say: "I want to go with you on your meditation journey to India". India? I had only been abroad one time before, in England, and I had only seen airplanes high up in the sky. Now I was on my way to India. Just the thought of it scared me.
Decision
As soon as she sent me the details of the journey I paid the deposit. I knew that if I had waited I would have been to scared to go and the voice of my heart was to strong to ignore. A lot of discussions and agony followed. My parents was not so happy. But the deposit was paid and the decision made.
I still have the same feeling when I put my feet on the ground in Mumbai airport as I had that first time. A feeling of coming home. The smell of old carpet, dirt, sweat, spices and incense that is so thick that its almost like walking into a wall, it makes me happy and calm. And calm was the feeling I kept through that first journey.
Ayurvedic treatment
The first week we spent in Goa for ayurvedic treatment. I spent most of the time close to the toilet. A lifestyle full of stress, bad food and even worse daily routines made my body go through a big cleansing. I was not feeling sick, my body was just getting rid of all the bad things I had been feeding it with.
Osho ashram
After that week it was time to take the train to Pune and the Osho ashram. The days there changed my life.
I was silent for almost the whole time there. Not because anyone told me. It was just that the world was so beautiful and my experience so strong there were no words to describe it. So I kept silent. It was like I had opened my eyes for the first time. I could see everything, every small green grass, every flower with its unique color, the golden rays of the sun, the dew on the leafs that the night had left behind. It was magical and a great bliss. And it was with great sorrow I left. And I don´t think it was Osho and the ashram so much as me being in the right place, in the right time, surrounded by people that gave me what I needed just then and there, that gave me that lifechanging expirience.
Promise to myself
When I came back to Sweden I promised my self to go back as soon as possible. But I also promised not to go back until I had experienced the same bliss as I felt there. Some part of me must have known that if I had gone back before I would have been stuck in the thought that India was the only place where I could feel true bliss.
Shanti
Time went by and life more or less forced me to take a break from my once again stressful lifestyle and focus only on my self. I moved to a house almost in the middle of nowhere, close to a lake and far away from streetlights and people. I spent my time walking in the forest, taking care of my flowers, resting under the trees in my hammock,creating new paintings, doing yoga, meditating and during the sleepless nights I wrote poetry. And something happened. I started to feel the same way as in India, but only short moments. Those moments of bliss made me realise that soon it was time to go back.
It took three years, but finally I was back. Back in the place that makes my heart dance and my soul sing, the place were I feel so much at home. This time I went to Pune and the ashram first. Of course I didn't have the same experience this time as the last, I had changed and I had new lessons to learn. This time I decided to do the Osho sannyas. Not because I wanted to dedicate my life to the Osho movement, not because I wanted to follow some guru, but because I wanted to make a new promise to myself. A promise to listen to my heart, to let it expand, and to live my life the way I feel is best for me. When you become a sannyasin you have to pick a new name. I wanted a name that would be a reminder for me in my everyday life, something that made me remember the promise I was about to give myself. I chose Shanti. Shanti means peace. Peace in body and soul, with a heart filled with love.
After that I went to India as often as it was possible. This time I returned because of love. Love to people I met there. Love for the country. Love for the colors, the smell, the sand, the dirt, the food, the ocean and the trees. And it is love that keeps me going back.

Teri ore....

Walking word flow meditation?

Orden fortsätter att komma. Jag fortsätter att gå. 30 minuter av walking word flow meditation. Har du aldrig hört talas om det? Inte jag heller. Men det är den bästa beskrivningen jag kan hitta på det som jag gör varje dag när farmor vill vila. I en halvtimme vandrar jag runt i skogen och låter tankarna komma och gå som de vill. Jag tittar på dem, på samma sätt som när jag låg på gräsmattan och tittade på molnen när jag var liten. Jag ser dem passera förbi, några lägger jag märke till mer än andra, några är verkligt vackra och får mig att le, några är bara lösa fragment utan mening. Några leder till nya tankar, några av dem kommer du kanske att läsa här någon dag och några av dem fortsätter sin resa ut i universum, och hoppas kanske på att någon annan ska lägga märke till dem.
Det är som att titta på en flod som flödar fram. Det gör mig lugn. Det får mitt hjärta att expandera. Och för mig är det precis vad meditation handlar om.

Kärlek och sorg

Jag sitter på en sten i min barndoms skog. Vårsolen skiner med sina värmande strålar i mitt ansikte. Jag hör fåglarnas kvitter från granarna bredvid och mitt hjärta är fyllt av kärlek och sorg. Farmor ville vila så jag gick ut och satte mig här, för att hämta kraft och samla tankarna.
Många gånger har mina små barnfötter traskat omkring i mossan här. Jag har gått här med farmor och plockat blommor, tittat på fjärilar och myror och lyssnat på berättelser om skogens alla varelser. Det är därför jag känner kärlek. Kärlek till farmor och för det hon har gett mig. Den känsla av naturens storhet som hon fört vidare till mig. Tankar kring hur vi kan ta hjälp av naturen för att hålla oss friska och att bara i yttersta nödfall använda kemiska läkemedel.
I nästan hela sitt liv har hon fått vara frisk, fram tills nu. Nu är hennes ork slut, cancern har snart tagit hennes sista krafter. Att sitta på en stol och lyssna på en biståndshandläggare som inte kan erbjuda någon hjälp är mer, mycket mer, än vad hon egentligen orkar. Det gör ont i mig att behöva utsätta henne för det. Det gör ont att systemet är så inflexibelt.
Mina tankar tar mig till Indien, till den lilla byn Phardapur och till den familj som jag besökte där. Fyra generationer som bor tillsammans. Farmor i familjen är den första jag möter. Hon ligger på en madrass utanför huset och sätter sig vänligt upp när jag kommer. Hon plirar på mig med sina bruna ögon. Hon säger inte mycket, ännu mindre förstår jag det hon säger, men hon får mig att känna mig välkommen. Jag ser henne från den plats där jag sitter inne i huset. Hon har lagt sig tillrätta igen och dragit sin filt omkring sig. En av kycklingarna som springer på innergården bestämmer sig för att hålla henne sällskap. Han hoppar upp och lägger sig tillrätta i hennes knäveck. Det ser så fridfullt ut.
Mina tankar gör automatiskt en jämförelse.
Här gör vi ju på ett annat vis. Vi låter våra gamla bo på ett boende. I vår tanke har vi varken ork eller tid till att själva ta hand om våra äldre släktingar. Därför skickar vi dem till en institution, där andra arbetar för att ta hand om våra anhöriga. Andra som också har anhöriga, som de inte orkar ta hand om just för att de tar hand om våra. Förut tyckte jag att det var naturligt, just nu har jag svårt för att få den ekvationen till att gå ihop.
Jag sitter på en stol i köket. Vedspisen sprakar behagligt bakom min rygg och jag hör farmors tunga andetag från rummet bredvid. Jag vet inte längre om jag vill skicka iväg henne till något ålderdomshem. Jag vill nog hellre stanna här hos henne så länge som hon finns kvar och vill ha mig här. Jag har mer kraft nu, jag har ork att tänka nya tankar. Jag har en ny ekvation, en som jag faktiskt tror att jag får ihop.


Stort tack till mina underbara vänner som finns och som ger kärlek, stöd och omtanke.
Stort tack till Janesh Vaidya för den kärlek som du sprider omkring dig, den gav mig kraft att fatta beslut med hjärtat.

För inspiration, besök gärna  http://www.janeshvaidya.com/, han är en man med stort hjärta och ett vackert budskap och har många kloka ord att dela med sig av.

Grå lördag, men vad gör det?!

Vaknade upp i mitt lilla hus till en lördag då vädret tydligen inte kunnat bestämma sig för om det vill vara soligt eller molnigt, således blev det båda delar. Drack mitt morgonkaffe på verandan så som sig bör på en ledig dag. Så där lagom trött efter gårdagens festligheter tände jag fyr i vedspisen och hämtade in lite ved.

Vissa dagar borde kanske egentligen vara riktigt sunkiga, som idag till exempel. Men på något sätt så blir de ändå fantastiska. Kanske är det för att det helt plötsligt infinner sig ett lugn inombords och jag får möjlighet att se alla de där små sakerna i vardagen som egentligen är helt underbara. Bara man har tid att lägga märke till dem.

Jag cyklade ner till byn för att handla diverse saker, bland annat en present till en vän som firar födelsedag idag. Sånt där sista-minuten-handlande brukar aldrig gå bra, men det gjorde det idag. Sista inköpet innan hemfärd var kattmat, så jag stannar till på Konsum. På en stol sitter en gammal man. Han har packat och betalt sina varor och kassen står i vagnen bredvid honom. Han sitter där på sin stol med en glass i handen och ser så där vardagsnöjd ut, med ett litet leende på läpparna. Sådant gör mig glad. Att lägga märke till andra människors förnöjsamhet över de små fina stunderna i livet. Det gör mig uppmärksam på att även jag ska ta mig tid att njuta av allt det som jag har att vara tacksam över. Jag cyklade hem med vetskapen om att jag troligtvis glömt att köpa något men att det faktiskt inte spelar så stor roll.

Så sitter jag nu här och njuter av min gråa lördag. Med fötterna på verandaräcket, kaffekoppen i handen och laptopen i knät. Inne sprakar det i vedspisen och katten sover i ett hörn i soffan. Jag inser att just precis i denna stunden är livet ganska underbart.

Avslutar med en låt som jag tycker passar till denna dagen...Daniel Adams-Ray, Förlåt att jag aldrig sagt förlåt

Gamla minnen och nytt fokus

Stora delar av min uppväxt har jag tillbringat i naturen.
Tillsammans med mor och far har jag iklädd liten röd kofta, handstickad av mormor, tultat runt i blåbärsriset med blå mun och lika blåa fingrar, vilat på en sten i storskogen med en mugg varm choklad i handen, suttit i snön runt elden och grillat korv tålmodigt väntandes på att gäddan ska hugga och angeldonet ska ge ifrån sig den där karaktäristiska smällen.
Tillsammans med far har jag paddlat kajak i stilla tystnad för att få se den skygga bävern dyka upp ur vattnet, smugit försiktigt i snårig skog längs bäcken för att fånga bäcköring, suttit stilla i ekan med blicken fäst på flötet och svettats under sensommarsolen vid byggandet av säsongens nya älgtorn.
Tillsammans med farmor har jag promenerat i skog- och ängsmark, plockat blommor och lärt mig se och uppskatta allt det vackra och nyttiga jorden har att ge oss. Tidigt lärde hon mig att det finns varelser i vår natur som vi ska respektera och visa tacksamhet, och då menar jag inte enbart djuren...
Tillsammans med farfar lärde jag mig att ta hand om gårdens djur, om vikten av att ha roligt samt att ibland får man ta det man har för att flytta små kycklingar, även om det innebär att de får åka i farfars favoritkeps.
Tillsammans med morfar spenderade jag otaliga timmar ute i trädgården, vi gödslade, bytte jord, lukade och plockade fina blommor som mormor satte på bordet. Vi åkte till havet och badade, spelade spel på gräset och såg solen sakta sänka sig i horisonten.
Med allt detta i ryggsäcken kan jag själv tycka att det är lite märkligt att jag 20 år senare behöver gå på kurs för att ta kontakt med en natur som var så djupt förankrad i mig som barn. Men livet är nog inte till för att förstå sig på och ibland behöver man kanske glömma bort det man lärt sig för att kunna uppleva det på ett nytt och djupare plan? Efter helgens erfarenheter tror jag att det är så.
Jag kan inte sätta fingret på vad det var som hände när jag satt där ute på klippan vid havet eller i mossan under det späda trädet, men något hände. Något väsentligt. Mitt fokus skiftade. Jag kan inte hitta ord för den respekt och vördnad jag nu känner inför den jord vi skulle leva mer i än på.

På väg hem i bilen, med nytt fokus och nya upplevelser i bagaget, hör jag en låt som jag hört så många gånger förut (lyssna gärna själv). Denna gången fick dock några av raderna mig att tänka på klimatförändringar, konsumtionssamhälle och allt annat vi utsätter oss själva och jorden för. Raderna "Why are we so blind to see that the ones we hurt are you and me" fick mig denna gången att känna hur viktigt småskalighet, självhushåll och att vårda världen är för mig. När man lyssnar på låten kan detta kanske tyckas något märkligt, men genom att skifta vårt inre fokus kan vi alltså uppleva det som händer i vår omvärld på ett nytt och annorlunda sätt.
Så....vart har du ditt fokus?

Alla olika, alla lika

Ibland händer det, ibland får man vara med om ett sånt där ovanligt möte. Ett möte med en helt okänd människa som dröjer sig kvar, som gör intryck och som gör avtryck i de tankar som sedan följer.
Jag sitter på tåget. Jag har rest länge nu och packningen är tung. Jag orkar inte krångla mig in i tågkupén så jag sätter mig på en av platserna närmast dörren. En röst hörs utanför, rösten av någon som är kraftigt berusad. En stark doft av alkohol. En kvinna kommer in. Hon sätter sig mitt emot mig. Så sitter vi där, utslagna på varsitt sätt. Hon är en av de människorna som lever lite vid sidan om. En av de människorna som inte alltid ses på med goda ögon. Vi pratar. Om tågstop, om resväg, om kylan, om livet, om lusten att ge upp, om döden, om att åter se ljuset, om kor gjorda i mjukistyg, om att fly det som smärtar och om att gå genom livet utan strumpor på. Så är det hennes tur att gå av. Hon reser sig, vinglar till, och går mot dörren. Innan hon försvinner ut vänder hon sig om, ler, och säger "ta hand om dig". Det hon säger berör mig. Vårt samtal dröjer sig kvar. Hon har gett mig en av de värdefullaste sakerna man kan få, insikten om att hur olika vi än är så är vi ändå alla väldigt väldigt lika.

Åter i Sverige

Har varit i Sverige i drygt en månad nu. Det blir en stor omställning att byta land och därmed har bloggen stannat upp. Visst är det underbart att träffa alla fantastiska människor här igen och härligt att se våren anlända. Likväl saknar jag Indien, men det är så livet är just nu.

Inlägg från tiden i Indien kommer att blandas med betraktelser från vardagen som är här och nu.

Tiden går fort till nästa resa... :)

Happy Holi!!

Idag är det Holi, en av Indiens stora högtider. Läs mer om Holi här
Några av mina vänner från Goa möter mig vid hotellet. De ropar "Happy Holi!"och stryker färg i mitt ansikte. Skimrande i guld och rosa går jag med dem längs de trånga gatorna hem till en av männens hus. Där sitter jag med kvinnorna och barnen medans männen går ut för att fira. Kvinnorna gör mendi på mig och snart är både händer och fötter fyllda av vackra mönster i henna. De pratar och jag försöker förstå. Med hjälp av gester så lyckas jag uppfatta delar. Det är ingen av dem som kan ett ord engelska. Vi dricker te och männen är tillbaka, jag ber dem översätta. Männen vill att jag följer med dem till firadet i skogen. Eftersom de flesta här är muslimer friar man bara på vissa platser. Jag åker längs skumpiga grusvägar och med jämna mellanrum stannar rikshan. De vill visa mig sina egendomar, det liv det har här när de inte är i Goa. Först stannar vi vid ett ställe där de tillverkar en typ av tegelstenar. Det är en av männens bror som är chef. Han berättar att det bara är kvinnor som får tillverka stenarna och att männen sen bränner dem. Färgen måste vara rätt på stenarna annars är det ingen som köper dem. Vi fortsätter vidare. Besöker en odling där de odlar bommull, mango och toor dal. Vi åker en bit till. En man som jag kallar uncle vill visa sin mark. När jag säger att det var mycket mark så berättar han att han delar den med sina två bröder. Vi går mellan tomatplantor, jordnötsplantor och ett hav av blommande lök. Vi sätter oss ner och äter de alldeles varma tomaterna. Det är dags att åka vidare. Vi kommer fram till en samling hus och innan jag kommit ur rikshan är vi omringade av barn. De vill hälsa, de tittar och skrattar. En grupp män dansar i en stor klunga runt en liten man som frenetiskt slår på en stor trumma. När det är kvinnornas tur att dansa tar en liten tant mig i armen, säger något jag inte förstår och för mig in i ringen av dansande kvinnor. Så dansar vi, runt i en ring, mässandes, med den lilla mannen i mitten som trummar. Det är en märklig upplevelse. Seden säger att man ge en liten summa pengar innan man går, uncle säger till mig att ge den lilla damen 20 rupies så jag gör det. Den stora klungan av barn följer mig till rikshan, tar i hand och skrattar. Så följer ännu en skumpig resa tillbaka till hotellet. I kväll är det bröllop, uncles grannes dotter ska gifta sig och jag blir tillsagd att vara klar kl 19. Bäst att göra som han säger..i kväll blir det fest.

I en liten by, Del 1

Solen går ned bakom bergen och himlen färgas röd för några korta minuter. Inom en kvart är allt svart. Böenutroparen ropar ut dagens näst sista bön och jag har precis vaknat. Värmen känns som en kvävande stor yllefilt och när mörkret lagt sig går jag in för att duscha. Vattnet svalkar skönt och jag börjar vakna till liv igen. Jag går åter ut på balkongen och möts av en symfoni av syrsor och små fåglar. Jag lyssnar till de få bilarna som passerar, tutandet är inte lika frenetiskt här som i Pune och Goa. När böneutroparen påbörjar dagens sista bön tar jag en stund för att reflektera över dagarna som gått här.

Det är en mycket liten by jag har hamnat i. Längs huvudgatan ligger små små gaturestauranger som serverar frukost och lättare mat. Inte en enda pryl så långt ögat når. Det är vilsamt. En gång i veckan är det marknad. Jag går längs de trånga gatorna som kantas av hus, getter, höns och alla marknadens försäljare. Bomull i stora högar, grönsaker, kryddor, kastruller, ja allt man kan tänkas behöva i en by som denna. Barnen ropar hello, hello hello efter mig och slutar inte förrän jag är utom synhåll. En liten pojke gör mig sällskap längs vägen och tar tillfället i akt att öva på sin redan utomordentligt bra engelska. "Hello! Whats your name? Where are you from?" Några kvinnor tittar nyfiket på mig, går vidare och vänder sig om och ler. Jag är den enda människan med utländsk härkomst här och jag är tacksam för att jag bär indiska kläder.

Storhet, girighet, litenhet

Jag skulle beskriva nattens bussresa tänkte jag, men tankarna ville vandra åt ett annat håll. Jag sitter på ett halvtaskigt hotellrum nära tågstationen i Pune. Rummet kostar alldeles för mycket, servicen är inte helt bra och dagsljuset lyser med sin frånvaro. Jag funderar över människans litenhet och potential. Hur långt borta vi är ifrån varandra. Jag tänker på Uma, en kär vän som är döende i cancer, och på hur kort vår tid här är. Tankar kring girighet, maktfullkomlighet och egoism cirkulerar och formulerar en tankegång om hur det begränsar oss från att leva i vår storhet. Hur kan vi leva nära varandra och oss själva utan att förtrycka någon? Varför behöver människor fortfarande sitta på gatan med handen utsträckt och vänta på att andra människor bestämmer om de får mat för dagen eller inte?

Jag tjuvlyssnade på några svenska studenter som satt så samma café som jag, de pratade om prostitution, om dåliga studentrum och konstig indisk mat. Jag känner till viss del igen mig i deras resonemang. Det är lätt för oss som lever i länder med sociala skyddsnät att döma. Det är lätt för oss att förfasa oss. Hur dåligt vi än har det så kommer det att finnas människor på andra platser i världen som har det värre. Det är ingen tröst, det är en stor förtvivlan. Jag fick rådet en gång av en indisk vän att aldrig ge något till någon som tigger. Det finns människor som har gott om pengar som gör buisness på det, det uppmuntrar till människohandel, hemska historier om barn som tvingas gå på gatan istället för i skolan. Men hur kan jag veta om människan som står framför mig sträcker ut sin hand av nöd eller girighet? Kan jag med mitt hjärta i behåll gå utan att ge? Kan jag ge utan att göra mer skada än nytta?
 
Nyheterna visar nya rubriker om stora (?) män som gör folkets pengar till sina egna. Folket gör uppror, människor dör, men den stora mannen är för längesedan försvunnen och pengarna med honom. Storheten gör mannen liten. Hans storhet gick förlorad med hans girighet. Men det är inte bara stora mäns storhet som försvinner, varje dag ställs vi inför val. Omständigheter och val där vi måste avgöra om vi ska leva med hjärtat öppet i tillit eller stängt av misstanke och fördom.

Jag lyssnar på  Big city life med Mattafix och inser att den summerar mina tankar bra.

Kanske borde vi bara lära känna varandra och oss själva lite bättre, bli vänner och ta en stund för eftertanke innan vi gör något drastiskt? Jag önskar att det vore så enkelt.

Refused admission

Återigen tre dagars magsjuka och illamående. Resan till Pune har blivit uppskjuten gång på gång. Var så glad över att jag i går kväll kunde äta en mycket god pasta med svamp, tyvärr ledde det till illamående hela natten och morgonen. Tyckte då det var dags för ännu ett sjukhusbesök. Frågade på hotellet och de rekommenderade Apollo Victor hospital i Margao, så jag åkte dit. Detta sjukhusbesök är det mest märkliga jag någonsin varit med om. Jag blev visad in på akuten och blev genast omhändertagen av tre sjuksköterskor. Så långt allt väl. De frågar vanliga frågor om allergier, symptom mm. Sen börjar det märkliga. Ganska omgående frågar de vem som skickat mig dit och om de sagt att jag ska gå till någon särskild doktor, efter det frågar de om jag vill bli inlagd. Eftersom illamående är mer obekvämt än farligt så tyckte jag att det var en ganska märklig fråga och svarar nej. Får sitta och vänta ett tag och en man kommer och tittar märkligt på mig och jag hoppas att det inte är han som är min doktor. Det är han inte. Efter ett tag kommer en äldre herre samt tre sköterskor. Han ställer samma frågor som innan samt om jag vill bli inlagd. Jag svarar som tidigare. Jag anar att det är nåt märkligt så jag reser mig upp och går till disken. Där blir jag debiterad 450 rupies och blir chockad. Det är en hutlös summa för ett 20 min långt sjukhusbesök. Jag får en lång lista på mediciner och blir obedd att skriva på ett papper där jag medger att jag vägrat att bli inlagd. Så helt plötsligt övergår illamåendet till irritation. Jag börjar ifrågasätta vad det är de håller på med, varför de anser att jag behöver bli inlagd, varför jag ska äta en hel lista med mediciner. En stackars sköterska mumlar förvirrad om dehydration och jag talar, med något höjt röstläge, om att jag då minsann inte är i närheten av att bli uttorkad. Väl ute vid sjukhusets apotek köper jag nästan alla mediciner, utom den dyraste. Eftersom jag är mer arg än illamående har jag för avsikt att googla varje medicin innan jag tar den. Apotek finns här gott om så om jag bedömmer att jag behöver den kan jag alltid köpa den senare. Så här ett par timmar senare kan jag se att även om sjukhuset försökte göra sig en fin förtjänst genom att få mig inlagd så fick jag faktiskt bra medicin utskriven. Jag mår redan bättre och ska snart åka och köpa den där dyra medicinen. Den var till för att återställa tarmfloran och det känns som en bra idé efter all antibiotika. Trots allt är det lite skrattretande. Jag åker till landet för Ayurveda och örtmedicin och det slutar med att jag tar mer antibiotika på två veckor än jag gjort på två år i Sverige. Men jag är tacksam, jag har varit ytterst lite magsjuk på mina tidigare resor hit och även om det inte är så trevligt att vara magsjuk så kommer det här sjukhusbesöket vara något att skratta åt för en ganska lång tid framöver.