Alla olika, alla lika

Ibland händer det, ibland får man vara med om ett sånt där ovanligt möte. Ett möte med en helt okänd människa som dröjer sig kvar, som gör intryck och som gör avtryck i de tankar som sedan följer.
Jag sitter på tåget. Jag har rest länge nu och packningen är tung. Jag orkar inte krångla mig in i tågkupén så jag sätter mig på en av platserna närmast dörren. En röst hörs utanför, rösten av någon som är kraftigt berusad. En stark doft av alkohol. En kvinna kommer in. Hon sätter sig mitt emot mig. Så sitter vi där, utslagna på varsitt sätt. Hon är en av de människorna som lever lite vid sidan om. En av de människorna som inte alltid ses på med goda ögon. Vi pratar. Om tågstop, om resväg, om kylan, om livet, om lusten att ge upp, om döden, om att åter se ljuset, om kor gjorda i mjukistyg, om att fly det som smärtar och om att gå genom livet utan strumpor på. Så är det hennes tur att gå av. Hon reser sig, vinglar till, och går mot dörren. Innan hon försvinner ut vänder hon sig om, ler, och säger "ta hand om dig". Det hon säger berör mig. Vårt samtal dröjer sig kvar. Hon har gett mig en av de värdefullaste sakerna man kan få, insikten om att hur olika vi än är så är vi ändå alla väldigt väldigt lika.