Storhet, girighet, litenhet

Jag skulle beskriva nattens bussresa tänkte jag, men tankarna ville vandra åt ett annat håll. Jag sitter på ett halvtaskigt hotellrum nära tågstationen i Pune. Rummet kostar alldeles för mycket, servicen är inte helt bra och dagsljuset lyser med sin frånvaro. Jag funderar över människans litenhet och potential. Hur långt borta vi är ifrån varandra. Jag tänker på Uma, en kär vän som är döende i cancer, och på hur kort vår tid här är. Tankar kring girighet, maktfullkomlighet och egoism cirkulerar och formulerar en tankegång om hur det begränsar oss från att leva i vår storhet. Hur kan vi leva nära varandra och oss själva utan att förtrycka någon? Varför behöver människor fortfarande sitta på gatan med handen utsträckt och vänta på att andra människor bestämmer om de får mat för dagen eller inte?

Jag tjuvlyssnade på några svenska studenter som satt så samma café som jag, de pratade om prostitution, om dåliga studentrum och konstig indisk mat. Jag känner till viss del igen mig i deras resonemang. Det är lätt för oss som lever i länder med sociala skyddsnät att döma. Det är lätt för oss att förfasa oss. Hur dåligt vi än har det så kommer det att finnas människor på andra platser i världen som har det värre. Det är ingen tröst, det är en stor förtvivlan. Jag fick rådet en gång av en indisk vän att aldrig ge något till någon som tigger. Det finns människor som har gott om pengar som gör buisness på det, det uppmuntrar till människohandel, hemska historier om barn som tvingas gå på gatan istället för i skolan. Men hur kan jag veta om människan som står framför mig sträcker ut sin hand av nöd eller girighet? Kan jag med mitt hjärta i behåll gå utan att ge? Kan jag ge utan att göra mer skada än nytta?
 
Nyheterna visar nya rubriker om stora (?) män som gör folkets pengar till sina egna. Folket gör uppror, människor dör, men den stora mannen är för längesedan försvunnen och pengarna med honom. Storheten gör mannen liten. Hans storhet gick förlorad med hans girighet. Men det är inte bara stora mäns storhet som försvinner, varje dag ställs vi inför val. Omständigheter och val där vi måste avgöra om vi ska leva med hjärtat öppet i tillit eller stängt av misstanke och fördom.

Jag lyssnar på  Big city life med Mattafix och inser att den summerar mina tankar bra.

Kanske borde vi bara lära känna varandra och oss själva lite bättre, bli vänner och ta en stund för eftertanke innan vi gör något drastiskt? Jag önskar att det vore så enkelt.