En kines med paraply, två tibetaner varav en med en filt om ryggen. En utländsk kvinna i 50-års åldern med en kingfisher och ett paket cigaretter. Hon sitter ensam vid sitt bord, precis som jag, och tittar ut över vägen framför restaurangen. Taxibilar, motorcyklar och en och annan cykel far förbi i en strid ström. Indiska turister i linne och korta shorts betraktade av en svensk turist i salwar kamez. Jag dricker min fresh lime soda, denna gången otroligt nog med lagom mängd socker. Brukar alltid vara för sött även om man beställer med lite socker.
Jag betraktar försäljarna som omgärdar restaurangen jag sitter på. En inspekterar sitt bord, rättar till en sak eller två, i avvaktan på att någon turist ska komma förbi. Två sitter på varsin stol och pratar. En man, troligtvis från kashmir, lägger sjalarna tillrätta och ser till så att kryddhögarna ser ut precis som de gör i alla turistbrochyrer. Allt detta medan restaurangen spelar en b-variant av Lady in red som bakgrundsmusik. Buddahfigurer, vattenpipor, sjalar, solglasögon, kryddor, väskor, överkast, tändare i olika exklusiva utföranden, rökelse, ryggsäckar och bagar av kända märken, sandaler, små souvenirer, shorts, fotbollar och bikinis är bara några av sakerna som finns till salu inom en radie av 10 meter från där jag sitter och väntar på min gobi masala. Tvärs över gatan ligger de affärerna som faktiskt har en affär man kan gå in i, eller tja nästan i alla fall, de är i genomsnitt på ca 15-20 kvm, bortsett från några större. Vägen, som jag går nästan varje dag, kantas av optiker, spritbutiker, resebyråer, en och annan supermarket, några apotek, uttagsautomater, tandläkare, tvättservice, restauranger och massvis av ställen där du kan köpa mobiltelefon/ladda kontantkort. Man kan ju då ifrågasätta varför jag då har så svårt att få något köpt. Kanske är utbudet så enormt att det blir svårt att välja? Kanske har jag blivit snål och kräsen i jakt på den perfekta affären? Kanske är det precis som när man lagar mat - att när man väl har stått och lagat och tittat på maten i en timme så är man redan mätt när det är dags att äta?
Jag betraktar försäljarna som omgärdar restaurangen jag sitter på. En inspekterar sitt bord, rättar till en sak eller två, i avvaktan på att någon turist ska komma förbi. Två sitter på varsin stol och pratar. En man, troligtvis från kashmir, lägger sjalarna tillrätta och ser till så att kryddhögarna ser ut precis som de gör i alla turistbrochyrer. Allt detta medan restaurangen spelar en b-variant av Lady in red som bakgrundsmusik. Buddahfigurer, vattenpipor, sjalar, solglasögon, kryddor, väskor, överkast, tändare i olika exklusiva utföranden, rökelse, ryggsäckar och bagar av kända märken, sandaler, små souvenirer, shorts, fotbollar och bikinis är bara några av sakerna som finns till salu inom en radie av 10 meter från där jag sitter och väntar på min gobi masala. Tvärs över gatan ligger de affärerna som faktiskt har en affär man kan gå in i, eller tja nästan i alla fall, de är i genomsnitt på ca 15-20 kvm, bortsett från några större. Vägen, som jag går nästan varje dag, kantas av optiker, spritbutiker, resebyråer, en och annan supermarket, några apotek, uttagsautomater, tandläkare, tvättservice, restauranger och massvis av ställen där du kan köpa mobiltelefon/ladda kontantkort. Man kan ju då ifrågasätta varför jag då har så svårt att få något köpt. Kanske är utbudet så enormt att det blir svårt att välja? Kanske har jag blivit snål och kräsen i jakt på den perfekta affären? Kanske är det precis som när man lagar mat - att när man väl har stått och lagat och tittat på maten i en timme så är man redan mätt när det är dags att äta?
Till höger om restaurangen där jag sitter. Märk den sömniga kvinnan längst bak i bild, mysig tant, köpte 3 väskor av henne tidigare i veckan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar